EMkampen 2008

Svenska landslaget har haft ett mörkt moln över sig under hela våren. Spelare efter spelare har hamnat på skadelistan, eller fått för lite matcher i sina klubblag.

Nu är jag visserligen ofta optimistisk, men visst finns det en tanke i att spelare som Ljungberg och Zlatan, som tidigare kommit helt slutkörda till mästerskap, nu kan ha mer krafter? När de har fått köra rehab i lugn och ro (nåja) och när de nu verkar mer spelsugna än någonsin.

När Freddie kom tillbaka från sin förra skada i West Ham, innan revbenssmällen, så trodde alla att han var färdig. Att hans karriärskurva skulle fortsätta nedåt. I stället gick han in och var bäst på plan i ett par matcher, direkt efter skadan.

Och Zlatans inhopp i söndags behöver väl inte ens kommenteras?

Kan det vara så att alla spelare inte behöver kontinuerligt matchande för att fungera som bäst? Är påståendet om att man alltid måste ha matchträning bara en myt (även Isaksson presterar ju helt okej)? Det kanske egentligen bara är suget att få spela de riktigt stora matcherna som verkligen är det som räknas?

Dessutom kan skadorna vara en bidragande orsak till att telefonsamtalet till Henrik Larsson blev så självklart som det till slut blev. Även om då Henke gjort bra ifrån sig i UEFA-cupen och allsvenskan.

Jag börjar bli mer och mer positiv inför EM. Vi svenska fans har helt klart mindre förväntningar den här gången. Och varken vi eller motståndana har en aning om var Sverige egentligen står.

Lars-Roland kan ha något stort på gång.

Dagens låt: Amy Winehouse - Rehab

/ JL